I used to be normal...

Göteborg Filmfestival är inne på sina sista dagar, vilket leder till att jag planerat in den film som tilltalade mig mest; I used to be normal -  A Boyband Fangirl Story, en dokumentär om tonårstjejers maniska passion för pojkband. De fyra tjejerna var eller hade alla varit stört förälskade i varsitt pojkband; Backstreet Boys, Take That, One Direction och Beatles. Själv var jag Backstreet Boys-fan när jag var liten, var bland annat på en utav deras konserter. Jag var 11 eller 12 och det var min första konsert - jag kan dock säga att det inte var någon direkt bra konsert-start för min del. Vi var på Scandinavium där vi satt i heeeelt fel avdelning kan man väl säga. Vi satt längst bort i arenan, på en av de översta raderna om jag inte minns helt fel. Vi var fyra pers och vi hade en kikare. En. Vilket  betydde att man inte såg ett skit, vilket gjorde att jag tyckte det var svin-tråkigt - något mamma retar mig för än idag då jag upprepade gånger frågade om det inte var klart snart. 

Jag gillade Backstreet Boys, men något extrem-fan har jag aldrig varit - det stod också klart när jag såg dokumentären. Tjejerna lipade och skrek på konserter eller när de mötte sina idoler. De hade samlat information om allt. Det fanns till och med boxar med tidningsurklipp, videokassetter, posters, t-shirts och jag vet inte allt som de hade ståendes i garderoberna. Backstreet-fanet hade även hållit i ett veckobrev där hon beskrev allt nytt på Backstreet Boys-fronten som hade omkring 2000 prenumeranter. Jag kände genast att jag må vara ett fan av musiken, men jag är så långt ifrån ett maniskt super-fan man bara kan komma. Och för att vara helt ärlig tror jag aldrig att jag kommer bli det när det gäller musik. Jag gillar musik, jag lyssnar gärna på musik och visst har jag favoriter, men mer än så lär det nog aldrig bli. 

Min besatthet gäller nog snarare böcker och film. Bokmässigt var det definitivt Harry Potter! Jag vet inte hur många gånger jag har plockat fram dem och tagit mig igenom dem. Likt de som fangirlat över pojkbanden och tagit hjälp av dem och deras musik i svåra tider så har Harry och Hogwarts funnits där för mig. När sista boken släpptes på engelska var jag även uppe i Stockholm med pappa och husbilen. Där köades det fram till midnatt den 21/7-2007 då portarna till Science Fiction-bokhandeln öppnades och man äntligen fick köpa sista delen! Vilket var både efterlängtat och vemodigt. Jag kände verkligen igen mig i när Take That-fanet beskrev sorgen i att de lade ner och hon aldrig skulle få gå på en utav deras konserter. Lite samma känsla när jag väl hade sista boken i min hand - det blir liksom inget mer nu. Det här är slutet på en era! Jag har läst sista boken. Två gånger, en på engelska och en på svenska mest för att få veta hur det hela slutar. För det var verkligen en sorg att veta att jag aldrig kommer å uppleva den där förväntan igen, längtan efter nästa del. 

Jag har dock inte gått såpass långt att jag samlat urklipp, posters och liknande - det gjorde jag däremot med filmen/erna Lord of the Rings. Filmer, merchandise, smycken, spel, tidningar, posters... Så ja - jag förstår verkligen begreppet maniskt fangirl! 

Någon konsertmänniska kommer jag nog dock aldrig bli, då kräver det nog något väldigt speciellt - typ Queen (med Adam Lambert på sång), Britney Spears eller Elton John vilka är de enda jag sett utöver den där Backstreet Boys-konserten för 20 år sedan...! 

Känslan av att ha sett dokumentären är ändå att jag har full förståelse för mycket av det - jag har varit i deras skor även om vi fangirlat över olika saker och jag kan inte annat än att önska att alla någon gång får vara med om den typen av förälskelse. Jag uppskattar musik och de känslor den ger, men jag överlåter nog ändå det hela åt andra. Själv satsar jag på mina böcker, om ni inte finner mig i biosalongen! ;)


(null)


(null)


(null) 

(null) 

     
(null) 

(null)             

(null)