Mitt andra pass på Aramis gick också bra, däremot var han än värre när jag skulle ta ut honom från boxen. Han stod med rumpan emot och öronen bakåtslickade. Jag öppnade dörren och genast sa det PANG – ena bakhoven satt i boxdörren med en smäll. Jag såg mig omkring och såg att både Anna, Lisa och Maria tittade storögt åt vårat håll.
Det där var ingen liten smäll! sa Anna.
Verkligen inte... mumlade jag tillbaka.
Nu återstod bara att försöka komma på hur man skulle få ut honom utan att bli träffad. Anna försökte hjälpa mig genom att erbjuda morötter, men Aramis var långt ifrån lättövertalad. Till slut kom Margareta in i stallet – vår lektion var den första för dagen och hon brukade titta in lite tidigare för att se att allt gick bra och att alla var på plats. Hon såg att vi hade problem med Aramis och gick genast fram till oss med bestämda steg, öppnade upp dörren och smackade på Aramis som genast flyttade sig. Margareta tog grimman och grimskaftet som jag höll i min högra hand, tog två kliv in och trädde grimman över Aramis huvud. Han rörde inte en fena. Maggan gav honom en klapp och ledde ut honom i gången, där hon stod och höll honom medan jag borstade. Han var lite svettig sedan tidigare, Maggan berättade att han hade gått ett pass med en utav hennes kollegor strax efter lunch och att man trodde att detta skulle mildra hans beteende, genom att han fick ur sig lite överskottsenergi. Jag tyckte förvisso inte att han hade någon överskottsenergi sist jag red honom, men jag förstod vad hon menade.
Under lektionen tränade vi på skänkelvikningar från mitten på kortsidan, ut till långsidan och han fullkomligt flöt åt sidan i bägge varv. Galoppen ska vi inte prata om – han hade verkligen en gunghästs mjukhet i sprången. Efter lektionen belönades han med morötter och klappar medan jag klädde av honom hans utrustning. Det här var det märkliga med Aramis – han kunde vara så otroligt anti inför ett pass, men efteråt var han rena ängeln.
Anna och Lisa kom bort och tittade på medan jag stod och ryktade Aramis. De höll sig på lagom avstånd och tittade lite skeptiskt på Aramis.
Hur är han att rida? frågade Lisa.
Helt underbar! svarade jag med ett stort leende. Han har verkligen lätt för skänkelvikningarna, som en varm kniv genom smör! Hur gick det för er?
Jo då, jag börjar få kläm på Dani nu, svarade Lisa. Dani var ett nätt, vitt sto som närapå såg ut som en liten fågel. Hon är lite pigg, men jättesnäll! beskrev hon nöjt.
Roffe då? frågade jag Anna.
Nä, det är verkligen inte min typ av häst! Han är alldeles för seg och stel... svarade hon lite nedstämt.
Jag förstår dig... sa jag. Han har ju lite kropp att flytta runt på!
Och ja, det har han. En stor, brun valack på 170 cm, bred och rund. Lite som en blandning mellan nordsvensk och ardenner med dasslock till hovar.
Hoppas verkligen jag får byta nästa vecka... suckade hon medan jag ledde in Aramis i hans box igen.
0 kommentar(er)
