De stannade ett par dagar vid myren där man hade tilgång till vatten och svalka och gjorde flertalet vandringar dit under sommaren som var hetare än vanligt. Ibland fick de sällskap av andra ston, men de var sällan långvariga.
De tre mödrarna tog sig även till andra områden med sina föl. På så vis blev fölen starkare och säkrare på foten även i skogsterräng där det inte alltid är lätt att ta sig fram. De tog även med sina föl till Hedens utkanter. Där sträckte sig nämligen ett långt staket så långt de kunde se.
”Det är så här långt vi kan gå”, berättade Undra.
”Varför då, mamma?” undrade Ulfva medan hon följde efter sin mor där hon gick vidare med staketet på sin högra sida.
”Det är för att människorna som tar hand om oss ska kunna fortsätta ta hand om oss på bästa sätt.”
”Vad är människor?” ville Mån-Fare veta.
”Det är två-beningarna!” berättade Linnéa som gick precis bakom de två nyfikna fölen. Ni träffade dem vid Korsgatan när ni var väldigt små.
”Varför vill de hålla oss instängda?” frågade Mån-Fare vidare.
”Det har varit så länge vi kan minnas... Min mor berättade för mig så som hennes mor berättade för henne att det började för länge, länge sedan när vi russ var väldigt utspridda.”
Undra vek av från stigen som gick längs med staketet och klev ut i en liten glänta, omgiven av höga tallar. De var alldeles ensamma, utöver några fåglar som satt och kvittrade i en buske.
”För många generationer sedan var vi russ som sagt väldigt utrspridda” fortsatte Linnéa. ”Många russ hade blivit hämtade av människan för att användas på fastlandet.”
”Vad är fastlandet?” ville Mån-Fare veta.
”Det är som det här, fast större.” förklarade Måna-Lisa. ”Utanför staketet sträcker sig landet fram till Det Stora Vattnet åt alla håll. Människan kallar det hav. Jag har rest över Vattnet två gånger, en gång till fastlandet som sägs vara enormt stort, där man kan gå i veckor eller månader innan man kommer till andra sidan. Jag kom dock tillbaka hit för att gå med i flocken.”
De tre fölen tittade storögt på Måna-Lisa.
”Va! Har du varit utanför staketet?” frågade Leonore med darrande stämma.
”På fastlandet använde människan våra förfäder som packhästar” fortsatte Linnéa. ”De spände på dem remmar och la stora paket på deras ryggar och tog dem med från plats till plats. De tänkte inte på att man behöver föl och vårt släkte höll på att dö ut.”
”Det var då man samlade ihop våra förfäder och tog med dem hit.” berättade Undra. ”För att vi skulle få vara ifred och för att människan skulle ha koll på oss satte man upp staketen. Man har tre inhägnade områden och det här är området vi är i om somrarna. När dagarna börjar bli kortare kommer människan hit och tar oss till nästa inhägnad där vi går till den mörkaste tiden på året, då det regnar som mest. Sen går vi i den tredje inhägnaden tills det är dags för hingsten att flytta in.”
”Men om man inte vill flytta då?” frågade Leonore utmanande.
”Man brukar inte ha så mycket val...” svarade Linnéa.
”Nej, jag har nog bara hört om ett tillfälle...” fortsatte Undra. ”Min mor berättade för mig om Pella och hennes mamma. De försvann en dag och ingen visste vart de tagit vägen – inte ens människorna som letade och letade. De var här många gånger och gick på led för att försöka hitta Pella och Jessika. Det gick så långt att de flyttade flocken till höst-hagen, men de dök inte upp då heller... Vintern hann till och med komma innan de hittade Pella, alldeles ensam. Hennes mamma var redan död. Tragiskt, men sant. Två år senare var dock Pella tillbaka i flocken, men hon ville aldrig berätta om vad som hände. Hon var lite utav en ensling, sa inte så mycket när hon var med flocken och häöll sig gärna för sig själv. Men hon var ett klokt russ och en god mor åt sina föl!”
Leonore, Mån-Fare och Ulfva hade mycket att fundera över där de gick bredvid sina mödrar som beslutat sig för att beta en stund innan de gick tillbaka mot ängen där resten av flocken brukade gå.
0 kommentar(er)
