Den svenska vildhästen
En julimorgon föddes lilla Leonore, ett kolsvart sto med stjärn som av människan fick namn efter den dåvarande drottningens systerdotter. Det var ett väldigt vackert stoföl, något tillbakadraget och försiktigt, som betraktade världen med klara ögon. Hon var lugn som sin mor, det mörkbruna stoet Linnéa. Linnéa hade bott på Lojsta Hed i många år och Leonore var långt ifrån hennes första föl. Leonore höll sig därför nära sin mor som hade en lugn inverkan, även när människan kom på besök första gången då det lilla stofölet var knappt en vecka gammal. Hon höll sig dock i bakgrunden, försiktigt kikandes fram bakom sin mors svans. Vad var det här för konstigt som gick på två ben? Lite märkliga såg de allt ut, men så länge mamma inte är rädd så var inte Leonore det heller.
Det är människan! förklarade Linnéa för sin dotter. De kommer hit ibland och tittar... Andra gånger jagar de ihop oss för att byta hage.
Varför då? undrade den lilla.
Jag vet inte, min älskade dotter, men det är samma visa varje år. Först kommer hingsten..
Linnéa berättade för sin dotter om hur det gick till på Lojsta Hed, där de båda härstammade från en lång rad russ-ston som vuxit upp på heden sedan början av 1900-talet.
Varje år i maj kom hingsten. En hingst stannade vanligtvis i två år, ibland längre, ibland kortare. Förra året hade man den 23-åriga Svarte-Petter. Han var en 122 centimeter, svart hingst med bläs. Han hade fått stanna en säsong, människan ansåg att han var lite för överbeskyddande för att få vara kvar en säsong till. I år var det istället den bruna Pontus som hade introducerats, bara någon vecka innan Leonore fötts. I Juli samlade man ihop alla hästar för premiering och i November skildes fölen från sina mödrar. Två gånger om året var det även hovvård som stod på schemat. Oftast var det samma männidkor som kom, men då och då kom även någon enstaka utomstående på besök. Den här gången var det dock ett par återkommande tvåbeningar som brukade se över flocken emellanåt.
Leonore var inte imponerad. De inte bara såg lustiga ut, de luktade allt lite konstigt också...
Linnéa tog således sin dotter med sig därifrån. In i skogen gick de på en väl upptrampad stig. Ett par meter efter följde Måna-Lisa och hennes son Mån-Fare som var någon dag yngre än Leonore. Deras mödrar var goda vänner och betade ofta ihop, vilket gjorde att man inte tyckte det var konstigt att de följde med när nu Linnéa och Leonore förflyttade sig. Mån-Fare var ganska kaxig och travade snabbt både ikapp och förbi de två stona framför honom. Hans mor gnäggade efter honom varpå han vände tillbaka till sin mor i full galopp. Leonore däremot höll sig till sin mor tills de kom fram till en äng, då rycktes även Leonore med i leken. De galopperade fram och tillbaka med spetsade öron tills tröttheten slog till. Då tavade tillbaka till sina mödrar för ett mellanmål innan de la sig ner i det mjuka gräset och tog en tupplur.
0 kommentar(er)
