Vet du vad? frågade Julia medan vi promenerade upp till skolan som låg 100 meter hemifrån. Jag har hört att Trollkarlen är här, i vår värld!
Va? Vilken trollkarl? frågade jag nyfiket.
Trollkarlen med de röda ögonen! svarade hon kvickt. Han är svår att upptäcka, han är bra på att dölja sin kropp men man ser alltid ögonen. Det är därför han oftast gömmer sig i röda saker, för att smälta in. Som i den där bilen där borta! berättade hon entusiastiskt, samtidigt som hon pekade på den parkerade bilen utanför skolan. Det var en lite äldre bil med röd lack, såg inte mycket ut för världen men perfekt för en osynlig trollkarl som ville dölja att han spionerade på oss boråsare.
Eller i rutschkanan där borta? frågade jag och pekade bort över den så gott som tomma skolgården på de röda plåträckena längs med själva kanan.
Ja, svarade Julia, så länge det är rött och inte orange som det där huset... Hon pekade entusiastuskt åt ett tegel-hus som låg precis bredvid skolan. Ser man ögonen, då får man vara försiktigt för då vet man att han är ute efter något.
Jag tittade storögt på Julia och var så imponerad över att hon visste sådanna här saker, om trollkarlar och vad man skulle akta sig för.
Hela dagen satt jag och funderade över den här trollkarlen. Jag såg honom framför mig med långt, vitt hår och långt, vitt skägg och en kaftan med mönster på. Kaftan, det är en sorts klänning har jag lärt mig. Pappas idol Thomas Di Leva går ofta i kaftan och det är han som har lärt mig vad det heter. Han är magisk brukar pappa säga och det kanske är därför jag kom att tänka på hans kläder nu. Fast med utseendet såg jag snarare rektorn i Harry Potter, Albus Dumbledore, fast utan glasögon och hatt och med elakare ögon.
På tio-rasten berättade jag för Julia om hur jag trodde att trollkarlen såg ut och hon höll med mig. Hon sa att han definitivt hade långt, vitt skägg och var konstigt klädd för det brukade trollkarlar vara när de vistas i vår värld. Särskilt när de egentligen är från 1700-talet och inte vet hur man ska klä sig längre. Sen beslöt vi oss för att hoppa hage en stund och jag glömde liksom bort honom.
Det var först när vi skulle hem som Julia plötsligt drog efter andan. Jag blev först lite orolig över att det hänt något, för det lät just så – som att det hade hänt någonting. Jag såg att hon gjorde stora ögon och så pekade hon rakt fram. Jag följde hennes utsträckta arm och såg att hon pekade på en blomsterrabbat.
Vad är det? frågade jag oroligt.
Ser du inte, Amanda?
Jag tittade frågande på Julia och sen på blommorna. Det tog en stund innan jag förstod vad hon menade. Blommorna var tulpaner. Röda tulpaner.
Trollkarlen! flämtade jag.
Spring! skrek Julia och satte av mot vår gata med mig tätt i hasorna. När vi var i höjd med hennes hus saktade vi ned och vände oss om för att se så att han inte var efter oss, den där trollkarlen som vi inbillade oss att vi hade sett ögonen på i tulpan-rabatten. Vi tittade på varandra och bröt sen ihop i en skrattsalva innan jag fortsatte nerfär gatan till mitt hus.
0 kommentar(er)
