Jag kan inte minnas att jag var med när han kom till ridskolan, den nya fuxen. Det var en stilig valack, med stor bred bläs som plötsligt en dag stod där i stallet. Han fick snabbt en spilta, nästan längst in i en utav gångarna – för ja, det här var innan man var tvungen att ha boxar till alla hästar. Han kom från en hästhandlare som hade kontakter i Polen och hette väl egentligen något polskt som inte gick att uttala på svenska. Här fick han namnet Aramis.
Ganska snabbt mörkte man att det var något som inte stod rätt till. Aramis sparkade efter nästan allt som rörde sig i närheten av hans spilta och på tredje dagen tog man det kloka beslutet att låta honom stå i box istället. Det fanns inte särskilt många boxar, men man vågade inte låta honom stå kvar på spilta med risk att någon skadade sig allvarligt. De där första tre dagarna hade man knappt kunnat leverera hö till honom utan att han skickade ut ett ben i hundraåttio knyck. Han blev något lugnare på box, men var fortfarande inten solstråle direkt. Eleverna som skulle rida honom försökte, men inför vissa lektioner vände han bara rumpan till boxdörren och vägrade flytta på sig.
En person han fattade tycke för var ridläraren och stallchefen Margareta. Hon hade viss pondus men var samtidigt otrolygt omtyckt på grund av sitt lugn och tålamod. Det verkade som att det gjorde susen även hos Aramis.
Min första lektion på Aramis minns jag desto tydligare. Han stod faktiskt med huvudet åt rätt håll och det var bara att knäppa fast grimskaftet och leda ut honom i gången. I och med att han stod längst in kunde jag ställa upp honom med rumpan mot väggen och knäppa ett grimskaft i vardera sida av grimman. Att borsta gick bra, så länge jag inte gick för nära rumpan på honom – då flög ena bakbenet in i boxväggen så det skångrade i stallet! Det gällde verkligen att passa sig med den här... Sadeln gillade han verkligen inte, särskilt inte då jag skulle spänna gjorden. Han högg efter mig och missade med bara några milimeter.
När vi hade gått in på rad i manegen var det dags att sitta upp. Aramis stod som ett ljus tills jag gav skänel och vi skrittade ut på spåret. Hela lektionen gick han som en klocka – han ver med på allt utan att protestera! Synd bara att han skulle krångla så inne i stallet. Det tog liksom udden av det hela lite.
Många trodde nog att han skulle åka tillbaka till hästhandlaren efter prövoperioden, men han stod allt kvar där i sin box vecka ut och vecka in. Ryktet sa att man hade försökt, men att man fått nej från handlaren som hänvisade till att de trettio dagarna redan passerat och att han därför vägrade ta Aramis i retur. Ridskolan var alltså fast med en häst som var en ängel att rida, men rena sattyget i stallet.
Själv visste jag inte riktigt vilket ben jag skulle stå på, för ju mer jag red honom desto mer tyckte jag om honom...
0 kommentar(er)
