Mitt huvud vreds åt höger, störd av ett barns skrik. En liten pojke, säg tre år gammal, hade ramlat. Mamman plockade snabbt upp för att trösta. Jag log lite för mig själv medan blicken vandrade vidare, förbi alla barnvagnar som stod på rad längs med staketet. Inte en enda i färg, de var alla svarta och för mitt otränade öga såg de alla ut att vara i samma modell. En vagn stack ut med sin vita suflett i det annars svarta havet av barnvagnar. Bredvid mig, på min vänstra sida, stannade en barnfamilj till. Deras yngsta såg ut att vara 2-3 år. Han såg verkligen ut att tycka att allt var ett äventyr värt att upptäckas! Att klättra upp på träbänken, ställa sig på den, ner på den asfalterade marken igen där han hoppade jämfota som för att testa underlaget. Han hoppade framåt och stannade till på kullerstenarna ett par sekunder, som att fundera över vad det här nya underlaget var för något innan han brast ut i ett stort leende och fortsatte hoppa tills storasyster kom farande. Hon hade fått ut ett körkort från farfars bilar vilket hon glatt visade upp för sin pappa innan hon sprang iväg för att titta på bilarna igen.
Jag såg mig omkring på de som passerade. Det fanns verkligen plats för alla här, stora som små. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite ensam när jag satt där och tittade på folket, där alla såg ut att ha någon med sig att dela allt det roliga med. Ja, just här vid Farfars Bilar var det såklart mest barnfamiljer och jag insåg att det var längesen jag kände den där sprittande glädjen över att vara här på Liseberg. De känslorna har jag nog växt ifrån, även om det alltid är något speciellt med att besöka nöjesparken. Med de orden i huvudet tog jag mod till mig och gick in på Al Parco för att avnjuta den där drickan jag suttit och suktat efter ett tag...
0 kommentar(er)
