Inledde med en biltur ihop med en kvinna som höll på med någon form av vetenskap. Trots att kvällen var sen var vi på väg till hennes jobb. Där fanns varsin säng där vi kunde sova för natten. På vägen dit var det stora samtalsämnet trafikregler och framförallt det här med att blinka. När ska man och när ska man inte?

När morgonen kom var labbet fyllt av folk (anställda) och ändå var det ingen som ifrågasatte att jag befann mig där. Själv var jag lite stressad då jag inte hittade mina byxor. En utav tjejerna jag pratade med tyckte jag skulle ringa en utav Kardashian-systrarna (kommer inte längre ihåg vilken av dem det egentligen var) då det var hennes rum jag lånat. 

Jag gav mig tillslut iväg och hamnade då på Byttorp, där jag träffade en utav mina farbröder - Göran. Honom har jag inte träffat på omkring 10 år egentligen, men i drömmen var han ung och bodde fortfarande hemma. Jag fick sova där över natten och på morgonen/förmiddagen råkade jag på hans föräldrar; mina farföräldrar när de kom hem efter att ha varit ute på en morgontur av något slag. Jag tackade så mycket för att ha fått stanna över natten. Farmor, som av någon anledning kändes mer som mormor/mormors mor men inte såg ut som varken den ena eller den andra, tyckte det var märkligt att jag så lättvindigt hade fått/kunnat med att sova över hos dem (har ingen tydlig känsla av hur gammal jag skulle varit här). Samtidigt hängde hon av sig sin rock bland övriga ytterkläder och jag tackade återigen för att de hade litat såpass på sin son och att de släppt in mig i sitt hem. Jag funderade samtidigt på hur jag skulle lyckas flika in att jag gärna stannade en natt till.

Den här drömmen blev kanske lite väl lång i skrift, med tanke på att det jag fastnade för är det som skedde i slutet. 

Min farfar. Han har inte funnits på 20 år i och med att han gick bort 1999 när jag var 12 år. Han var inte egentligen en person jag hade någon relation till - det var åtminstone så jag såg det då. Visst var det tråkigt att han gick bort, men han hade varit dålig en längre tid (Parkinson) och man var ju således väldigt beredd på att det skulle ske i och med att han utåt sett inte varit där på väldigt länge. Samtidigt är de minnen jag har av honom att han var ganska hårdhänt, vilket gjorde att jag inte uppskattade hans försök till kontakt när jag var liten. Och nu helt plötsligt "står han" här i en tambur och bara tittar på mig, helt olik den man jag minns. 

Hade han levt idag hade han varit 98, vilket ju inte är helt omöjligt. Jag undrar om jag hade sett på honom annorlunda i vuxen ålder... Hade jag tyckt om honom? Hade jag kunnat hantera honom? Kunnat ha en relation med honom där jag inte bara var såg de hårda nyporna när man var liten?

Jag ångrar inte det som var, bara undrar om det hade varit annorlunda ifall han levat längre.