Begravningen var väldigt fint annordnad, vad jag förstod det som var det en vän till familjen som sjöng och spelade och äldsta dottern höll ett fint tal i kyrkan där man inte kunde låta bli att skratta åt en del av det hon delade med sig av. Så det var inte enbart tårar. Själv har jag dock svårast att hålla ihop mig själv under just avskedet, när alla går fram till kistan och lämnar blommor. Att inte enbart känna en viss sorg själv, men att även se andras sorg. Öppet. Rent. 

Jag och Micke valde att lämna kyrkan efter minglet utanför. Micke kände att han inte riktigt orkade den sociala biten, han behövde få sörja i fred först. Jag följde med för att finnas där för honom, sörja med honom. Imorgon vaknar vi upp till en ny dag, förhoppningsvis lättare till sinnet efter att ha fått vara med och sätta punkt för den här livsresan. Ralphs livsresa.