Frågan kom från en vän som ska byta stad. Själv bytte jag ju stad för omkring 10 år sedan, då jag flyttade från Borås till Göteborg. Först och främst änns det lite lätt sjukt att det redan gått tio år sedan jag flyttade! Har jag verkligen bott i Göteborg ett helt decennium!? Ändå kommer jag ihåg hur det var när jag skulle flytta… Jag vet inte riktigt med vilka ord jag ska beskriva känslan, då jag väldigt gärna ville flytta ihop med Micke och därav var väldigt positiv till flytten. Dock kunde jag inte mcket mer om staden än att den var stor och att man hade Liseberg, Scandinatium, Svenska Mässan och Paddan typ. Sen ska jag ju inte påstå att jag hade mycket vänner heller direkt, så det var iprincip bara Micke och hans vänner jag umgicks. Således kändes det som att det tog ett tag innan jag började våga uppleva stan på egen hand. Jag satt ju dessutom utan jobb och med en inte alltför stark a-kassa, så det var inte helt enkelt att börja uppleva stan ur den synvinkeln heller... Jag var på så vis glad att jag hittade mellan Nordstan och hemmet typ, där jag i alla fall kunde fönstershoppa eller ta en fika då och då bara för att komma ut och få lite miljöombyte. Dock var det först när jag kom med i en sysselsättning via Arbetsförmedlingen som var förlagd på Medborgarskolan i Vasastan som jag kände att det började kännas ok att bo i stan. Bara själva grejen att komma hemifrån och ha något att ta sig till dagligen, träffa folk o.s.v. gjorde mycket, men framförallt var det väl själva grejen att lära sig hitta på egen hand och få ta sig från punkt A till punkt B. Detsamma när jag började jobba på trafikskolan, som senare flyttade ut åt Mölndalshållet. Det gjorde mycket, bara att ha de fasta punkterna som man tog sig till dagligen. Jag blev mer och mer bekväm i att ta mig fram i stan tack vare det.

Allteftersom har jag även lärt känna människor som jag börjat umgås med och som har fått mig med till nya breddgrader, så som shopping på Frölunda Torg med Monica och i Mölndals Innerstad med Sara samt restauranger runt stan ihop med både Micke och Sara. Micke har ju lite "klassiska" restaranger som han har dragit runt mig till, allt från Eketrägatan på Hisingen till Tre Indier på Skanstorget medan Sara och jag testat runt lite mer centralt. Så ja, att lära känna folk gör mycket, men även att våga ut och testa sig fram på egen hand.

Nu har jag inga problem med Göteborg, jag tycker jag kan stan rätt bra även om vissa områden absolut är svarta hål fortfarande. Det kommer – eller så gör det inte det. Huvudsaken är att jag känner mig betydligt mer trygg i staden nu än för tio år sedan!